Winogrand-problem

Jag undrar om jag läst lite för mycket om Garry Winogrands legend på internet. Eller kanske för lite - jag hängt upp mig på ett koncept som brukar tillskrivas honom, nämligen att inte arbeta med bilder en tagit direkt, utan att vänta en tid för att inte påverkas av positiva eller negativa känslor från fotograferingstillfället. Tidsperioden verkar variera lite på var man läser om det hela - en månad, tre år, det spelar ingen roll egentligen.

Winogrand almost never developed his film immediately. He said he deliberately waited a year or two in order to lose the memory of the take. "If I was in a good mood when I was shooting one day, then developed the film right away," he told a class, "I might choose a picture because I remember how good I felt when I took it." Better, he maintained to let the film "age," the better to grade slides or contact sheets objectively.

Frank van Riper, Washington post

Nu när jag arbetar mig igenom högen av ännu inte kopierade negativ har jag funderat på om den där tankebanan verkligen stämmer för mig. När jag tittar på en bild jag har velat kopiera ett tag (ibland i flera år) går det inte att bortse från känslan av längtan, minnet av händelsen och nostalgin som hunnits bygga upp kring den. Det känns som att bilden snarare blir mer och mer färgad av minnet ju längre tid som går, snarare än tvärtom.

Jag tror jag gillar denna känsla. Det spelar ingen roll om det är analogt eller digitalt, om bilden är tagen på slentrian eller planerat. Jag tar bilden och väntar ett tag innan jag till slut arbetar med bilden. Ibland är ett tag en signifikant tid, ibland bara ett par dagar. Jag börjar längta lite till att ta tag i mina bilder från Kanada och jobba mig igenom några fler negativ i mörkrummet. Titta på bilderna av kusin med familj från namngivningsceremonin i höstas. Gå igenom årets semesterbilder.

Jag undrar om det inte hänger ihop med att jag inte längre kan ta bilder i den utsträckning jag vill. Problemen heter Tid, Jobb & Andra Intressen och gör att när jag väl ställer mig för att jobba med bilder så är mitt behov laddat och allt ska ut på samma gång.

Mellan dessa tillfällen tror inte att jag skulle klara mig utan att kunna småprata lite i bild. Detta gör jag i många format, men mest på Instagram. Mycket har sagts om denna tjänst, men jag tycker den är fantastisk. Här är en avslutande småpratsbild, ett gatufotografi av oväntat djup?

Oscar Carlsson

Read more posts by this author.

Linköping

Subscribe to oscar.carlsson.photography

Get the latest posts delivered right to your inbox.

or subscribe via RSS with Feedly!